Fam Saved forts.

PARA (Julia)
Höll sig länge undan. Inte så att hon var utstött eller autistisk, men hon var ofta ensam på övervåningen medan vi andra var här nere.
Eftersom hon hade tappat mycket hår på sidorna av kroppen uppstod sår när hon slickade sig, också armarna var liksom kala, med händerna som i stora vantar. Trots veterinärbesök och kostförändring, kortison, fortsatte såren att uppstå och försvinna men plötsligt en dag, såg jag, att hennes armar verkade normala. Långt hår täckte dem; hon hade också börjat hänga med de andra: de sov tillsammans, tre i en soffa, eller tre i varsin. Hon drog sig inte längre undan, jagade vilt genom rummen med Mita. Platsen vid trappans topp varifrån hon hade brukat se ned på oss andra var tom, filten där samlade mer damm än hår.
Jag såg henne hoppa från soffan, väldigt högt, långt. Att hoppa så är inte det snabbaste, inte heller det mest energisparande sättet att ta sig fram på och det var inte nödvändigt (det fanns till exempel ingenting som hon behövde hoppa över, varken flammor eller en flod) – det var uppenbart för en sorts njutnings skull, för att hon kan. Hon landade på den mjuka vardagsrumsmattan och rusade samtidigt som hon slog i marken iväg, efter Mita för att leka.
Hon hastar fram över golven i ljud som metall mot asfalt, trippar som på vassa klackar (Prajna går långsamt, ljudlöst och Mitas lite tunga dunsar ljuder i korridoren mellan uteplatsen och sovrumsfönstret om kvällarna, nätterna). Xiao lyckades klippa en klo häromdagen.
Para kommer fram till mig och ser i mina ögon, säger ett kort ”mjäh.” Hon vill bli klappad på sitt huvud, springer sedan iväg. Efter några meter stannar hon, vänder sig om för att se att jag följer med (vilket jag gör …), fortsätter en bit, vänder på huvudet igen … tar mig från altanen genom badrummet, hallen, och uppför trappan. På den öppna platsen vid trappans slut stannar hon, stryker sig mot mig när jag hukar mig ned. Hon sitter en stund i värmen på en av de solbelysta romber som fönstren bildar på golvet. Plötsligt skall hon gå ned igen, tar mig etappvis, för att med några trappstegs mellanrum bli struken över pannan, nedför trappan. Hon går mot matplatsen, inte längre lika angelägen om att jag skall finnas där, vid hennes sida, när hon äter; men jag följer van och viljelös efter.