Till minne av Decemberkatten Thomas O´Malley

Thomas O´Malley

Thomas som hade forl, skulle in på en rutinåtgärd. Under besöket upptäcktes dels mycket dåliga blodvärden och när tänderna skulle rengöras också en elakartad tumör i munhålan. Veterinären kunde inte göra något och Thomas fick somna in…
I många långa år levde Thomas som hemlös i Markim/Vallentuna utan att någon förbarmade sig över honom. Han matades bara sporadiskt av de som jobbade i området. Till slut var det en kvinna som arbetade där som uppmärksammade hans öde, som såg hur trött, sliten och i behov av vård han var. Hon hjälpte honom genom att låna en fälla av oss och lämnade sedan in honom på Albano Djursjukhus. Han var både omärkt och okastrerad! Thomas kom sedan in till oss på katthemmet. Han var mager, dålig i pälsen, risig i magen och med frostskador på både öron, tassar och ögonlock. Men ack så nöjd och tacksam han var över att äntligen ha fått hjälp! Thomas visste inte vad han skulle välja först: Äta sig mätt, kela med oss eller sova djupt i en varm mjuk bädd – så enormt svältfödd var han på allt. Som tur var tog det inte lång tid innan denna charmiga herre fick sitt alldeles egna drömhem hos en familj som älskade och vårdade honom ömt.
Här är några fina rader från husse och matte
Thomas är oerhört saknad hos Eva och mig och det kommer ta lång tid att bearbeta vår sorg. Thomas gav oss så mycket kärlek, och vi gav lika mycket tillbaka. Han var med oss vad vi än gjorde. Han älskade att ligga på våra magar och titta på TV. När vi inte orkade klia honom bytte han helt enkelt mage och fortsatte att bli kliad och spann vidare och högt som just en katt gör.
Han brukade sova bredvid i sängen och gick upp rätt tidigt för att sitta och fundera ett tag innan han fick sin frukost. När vi kom hem så väntade han vid dörren och skulle ha massor av kel innan det blev dags för kvällsmat. Thomas tyckte också om att surfa vid datorn och kolla filmer på Youtube när andra katter som gjorde galenskaper.
I somras så var han på litet kattkollo och fick några kompisar som han trivdes med under kollotiden. Under denna sommar och sommaren innan så älskade han att gå ut på vår inglasade veranda och ligga ömsom i solen och ömsom i skuggan. Beroende på hur varmt det var. Vi glömmer aldrig stunden då han gick ut där första gången på våren. Han brydde sig inte ens om att han fick gå lite i snödrivor, näsan var uppe i vädret och han andades in alla vårdofter.
Thomas blev14 underbara kattår efter de vedermödor han genomlevt i det vilda och det får vi trösta oss med.
Sorgliga hälsningar, Eva och Håkan.