Familjen Saved forts.

Denna gång berättar husse om: MITA (Joel)
Eftersom det lilla bordet framför mig inte rymde mer än ett litet rökelsekar, ett mantrahjul, en sastra, så hade jag – efter att ha tänt rökelsestickan – lagt tändaren på golvet medan den vattenlika röken drömskt spred sig i omgivningen och upplöstes, blev till ingenting, lämnande efter sig doft, en tid. Efter lektionen ställde jag undan bordet och glömde tändaren, lämnade övervåningen för dagen. Följande morgon låg det en tändare i sovrummet, på fönsterbänken, på nedervåningen. Jag förstod inte varför Xiao skulle ha lagt den där. När jag frågade henne så hade hon inte heller det, visade det sig, lagt den där…

Sedan han kom är Mita den som har förändrats minst till det yttre, men, till det inre, mest, av de tre. Hans hälsa var från början bra, han var inte magrad och päls täckte hela hans kropp. Han framstod däremot extremt nervös, vågade inte ens lukta på min hand om jag sträckte fram den och sprang undan innan jag ens kom i närheten, gömde sig under en sekretär, under duktäckta bord etc.
Och även om det senare bara var jag som fick klappa honom, sedan hans mamma, var det ett förtroende vunnet med tålamod och när någon kommer på besök, vem det än är, springer han ännu skärrad till en dold plats och stannar där, tills den besökande har gått eller lång tid därefter innan han vågar sig fram igen och obesvärat ägnar sig åt sina sysslor. När han kommer fram för att hälsa nu sträcker han fram huvudet, lägger det en aning på sned och håller fram kinden för att strykas där – långsamt böjer han huvudet lite åt sidan, sluter ögonen lätt och väntar.
All den skräck som uttrycktes i skärrad flykt tätt mot golv in under sängar, byråer, är som rök skingrad ända tills ytterdörren öppnas och någons okända röst leder till ett ögonblicks paniklopp under vilket mörka moln speedat åter samlats. Mita är rädd för människor, inte katter och jag tror att om en tiger kom släpigt eller snabbt över altanen, in i huset, så skulle han nyfiket springa fram och se på hen med sin oskyldiga, tiotusen procent rena blick, stryka sig mot hens ben för att väcka glädje. Bland andra skiljer han ändå ut sig. Han den mest kärleksfulla …
När han ser utekatter komma förbi, ligga ute på gården och se på hans inhägnade altan så blir han väldigt upprymd, om det är Lyckosam. De är otroligt lika, deras ansiktsform, svarta färg, sättet de blinkar mot mig på. Men Lyckosam går aldrig fram till nätet som hindrar Mita att gå längre ut. Nana – som hade följt med oss från Peking – dödades av grannens hundar för ett halvår sedan. Ett par månader tidigare hade Nunu, Nanas syster, njursjuk redan lämnat den här världen.
Mita ylade utdraget framför fönstren första tiden men tystnade snart, han ligger ofta där fortfarande. Jag tror att hans tjocka päls gör att han på dagarna tycker om att sova på de svalare fönsterbänkarna med svans och ett ben hängande ned mot golvet. I syrenhäcken utanför finns ibland sparvar. På förmiddagen kommer en skata gående längs vägen, in över uppfarten, över gruset nedom fönstret. Mita, när han ser dem, talar till dem med låg, liksom viskande röst, inte olik fåglars kvitter men mer dämpad, ömmare. Aldrig pratar han med andra så, bara med dem i fåglars kroppar. Hans syskon talar inte med fåglar. Hans föräldrar talar med fåglar som de talar med alla andra och inte på ett särskilt sätt.
Jag såg en gång när Mita sov på fönsterbänken och hörde Prajna säga någonting, borta vid matskålen, på andra sidan vardagsrummet, trappavsatsen och det lilla matrummets rymd. Han öppnade ögonen och såg ditåt. När han sen ser att allt är bra med Prajna sluter han sina ögon igen, sänker huvudet mot ytan igen.

Han är den mest odepressiva varelse jag har mött. Med sitt suprasöta sätt håller han vårt mod uppe när ingen reson längre hjälper mot förtvivlan, fullkomligt ovillig att gå med på vår föreställning om vad förlust och död skulle vara. Och även om jag aldrig skulle berätta det för någon vill jag ofta falla i respekt, ned inför honom … omtänksamma … A… mita… bha!