Hälsning från Lucia

Hej på er,
Det har gått nästan tre år sen jag fick de här tvåbeningarna på halsen. Uppfostran tog lite tid, men nu har jag fått skaplig pli på dem. De har i och för sig fortfarande något fel på dygnsrytmen, men skam den som ger sig. Det gäller bara att vara ihärdig och peka med hela tassen. Till sist brukar mat-tanten i alla fall vältra sig ur sängen och gå och öppna altandörren ut till skogen. Det är ju vid 4-snåret allt händer därute – att de inte fattar det!
Jag går in igen vid sju. Då brukar jag låta mat-tanten bära in mig till frukostskålen. Hon verkar tycka det är väldigt mysigt, särskilt om jag spinner extra högt, så det försöker jag bjussa på. Efter frukost behöver jag vila mig resten av dagen, så då skickar jag iväg dem så jag får lite lugn och ro här.
Kvällarna är härliga. Då blir det blötmat och om husses tallrik ser god ut brukar jag se till att få nåt från den också. Efter maten behöver jag sova en stund – helst ligger jag då som en boll i husses armar – för sedan måste jag hålla intervallpass med tvåbeningarna. Vi kallar det ”släpp ut mig, släpp in mig” och jag leder träningen genom att slå med tassen på altandörren, både från insidan och utsidan. Upp ur soffan, öppna altandörren, tillbaka till soffan, upp ur soffan, öppna altandörren, tillbaka till soffan, och så vidare. Vi kör hela kvällen; det är viktigt att de håller sig i form. Sen får de vila lite. Tills vi börjar om nästa dygn igen…
Hälsningar Lucia (som numera heter Syrran, eftersom tvåbeningarna tyckte att Lucia var ett konstigt namn på en året-runt-katt. Som om Syrran skulle vara mer normalt.)