Hej fina katthemmet, Malte här!

Äntligen är datorn ledig. Matte var tvungen att besöka sina föräldrar fram till fredag och lämnade oss ensamma med husse. Rätt skönt med semester, faktiskt. Eller vad man nu ska kalla det -hon ringer visst tre gånger om dagen och frågar husse vad vi gör. Då tvingar hon honom också att räkna matkulorna i skålarna så att de vet att och hur mycket vi har ätit, och de diskuterar även våra toalettbesök. Väldigt märkliga intressen, måste jag säga. De försöker även muta oss och har mat lite här och var: rostbiff, tonfisk och blötmat, men även om vi äter litegrann är inte aptiten på topp, och vi håller oss till vårt torrfoder.
Nu har vi i alla fall bott i Hässelby en vecka, och jag har faktiskt bara gjort två flygturer på hela tiden. Har börjat springa lite lugnare i stället när det behövs och befinner mig egentligen bara på lägre höjder för tillfället. Vi har sett alla rum nu som vi utforskat på nätterna i lugn och ro. Båda Zeta och jag vågar gå på båda lådorna. En gång hände det en olycka på golvet för att vi gömt oss i sovrummet för första gången och inte visste vart vi skulle ta vägen. Vi blev så himla rädda att de skulle skrika åt oss när de såg det, men de skäller ju inte ens på oss. Men man vet ju aldrig om de sviker oss; jag är fortfarande väldigt misstänksam mot de här konstiga människorna, men värjer mig allt mindre. I söndags borstade de mig säkert i fyra timmar och vem kan stå emot sånt? Men sen fick de ont i armarna och blev hungriga så de gick helt enkelt iväg. Det blev varsin smäll med tassen när de kom tillbaks. Först vilja mysa och sedan försvinna, bah! De fick fortsätta senare, för jag måste erkänna att det är helt underbart. De får borsta hela mig, pannan, nosen, hakan, ögonen, skägget, kinderna och i öronen, åååååh. Ryggen, ryggslutet, mmmmm! Fast jag sluter ögonen vet jag allt att borsten bara är 10 cm lång nu, och ibland kliar de även med fingrarna när de inte tror att jag märker det. Lite läskigt fortfarande, men händerna ju så varma och mjuka att jag inte kan motstå det.
Lilla Zeta är faktiskt väldigt mycket räddare än jag. Jag var lite ensam en natt och kröp ner i sänglådan till henne. Då gick hon helt enkelt därifrån! Inte rört sig ur fläcken på hela dagen, och sedan detta. OK att det var trångt och inte ens jag fick plats där själv, men ändå. L Jag blev ledsen och lade mig i stället för första gången i stora rummet bakom soffan. Efter några timmar följde hon efter, minsann, och satt en stund ovanpå soffan! Typiskt att de snyggaste tjejerna alltid ska spela så svåråtkomliga. Men, stackaren, hon är ju så rädd att hon inte ens litar på mig, även om jag faktiskt fick ligga tätt bredvid henne under sängen nu i natt. Och hur ska hon då våga lita på människorna. Hon fräser och är så väldigt rädd när de kommer för nära, men det märks att hon också tycker det är mysigt att bli borstad. När hon emellanåt inte är skräckslagen ser hon väldigt nyfiken ut och iakttar dem noga. Hon är söt som socker när hon kämpar med att inte fräsa och i stället sträcker ut lilla rosa tungan. Ibland håller hon bara fast borsten utan att slå på den. Liksom jag har hon inte så subtilt språk än så länge, vi är ju båda vana vid att människor inte är så lyhörda. Lika bra att tala klarspråk och fräsa. Vi hoppas i alla fall att vi alla ska kunna komma henne närmare. I alla fall äter och dricker hon lite, samt vågar sig ut från gömställena åtminstone på natten. Även om jag tror att människorna är lite oroliga för henne verkar de rätt envisa och fortsätter med sina eviga prat- och borstförsök fast hon fräser, så till slut tröttnar hon kanske på att vara rädd även om det nog kommer att ta lång tid. Det är så stressande att alltid vara på sin vakt mot allt och alla, så jag för min del har som sagt redan sänkt garden.
Än så länge får vi inte gå ut på balkongen, men kanske om någon vecka? De säger att vi ska lära oss hitta ordentligt i lägenheten och känna oss lite tryggare där först.
Matte fnissar förresten åt mig för att jag snarkar! Det gör hennes sambo också, minsann, snarkar alltså. Jag är förvånad att Zeta vågade ligga kvar under hans säng i natt när han mullrade som ett åskväder. Det var nog bara för att jag också var där.
De kallar mig MALLE och kommer nog att fortsätta med det, för deras bäste människovän heter Malte och matte säger att jag inte kan heta som han eftersom tvåbenige Malte inte alls är lika söt som jag. J Zeta heter fortfarande Zeta, men de överväger nog Pinglan i stället, och det håller jag med om, för det är hon ju faktiskt J Fast mest säger de bara ”Aawwwwww” hela tiden, vad vi än gör. Man behöver bara lyfta en tass eller blinka lite så låter de så. Konstigt! Matte sa att hon egentligen bara vill pussa mig. Igitt, usch, det låter läskigt, gör det ont??? Nåja, det dröjer nog innan hon vågar sig på det, i annat fall är det ju bara att ge henne en liten smäll!
Jag bifogar ett par foton. Gömde mig just då i husses nattygsbord eftersom de skrämt mig lite genom att spola på sin toalett och inte hade märkt att jag låg precis bredvid den. Pga det konstiga ljudet (det lät mycket värre än dammsugaren) flydde jag under badkaret, men eftersom de här varelserna ju måste tvätta sig med vatten började de dessutom duscha och jag kom knappt ut därifrån. Det var då jag upptäckte sovrummet, och eftersom svansen blivit lite blöt under äventyret fick de faktiskt lov att borsta mig direkt igen. J
Det var allt för idag, förlåt att det blev lite långt. Vi hörs! Säg gärna till om vi kan göra nåt mer för att vinna Zetas tillit än vi redan gör. Alla vet att hon behöver tid, men de/vi vill så gärna…
Hälsningar Malte