Jo ja vet…

Ja har vari jätteblyg…
Ja har fräst lite mycke å kanske använt tassen för att ni ska hålla er på avstånd…
Ja vet – men ja var bara rädd att ni skulle va som de där tvåbeningarna som ja kallade dummingar som jag mötte när ja levde ute…
De va inte alltid så snälla – bara de som matade mig va snälla…
Men nu vet ja att ni är snällingar å ja ska försöka att inte fräsa längre – de är lite svårt att låta bli för de går liksom me automatik – om ni förstår…
Men egentligen är ja ju så här söt å de har ja bestämt mig för att vara mer av nu så ni vet å ja ska sluta gömma mig så mycke i holkar å så…
Hej då så länge,
Prinsen