När jag hälsade på James

Sista gången vi sågs, det var tidig morgon på Katthemmet, du skulle åka till ditt nya hem senare på dagen och var för tillfället ensam. Jag satt i en stol och du på en hylla bredvid. Jag klappade mina knän och du förstod vad jag menade. Tvekande, sakta, sakta lät du framtassarna nudda mina ben medan du behöll bakkroppen kvar på hyllan. Det är svårt när man vill, men inte vågar.
Det visade sig att jag saknade James väldigt mycket. Så när jag fick höra att jag var välkommen att hälsa på dig hos din matte i Flen, så tog jag tåget några dagar senare. Jag kom fram till ett underbart kattvänligt hus med underbar mat, sovplatser, leksaker, uteplatser och skog (för din del – så småningom).
Fick höra av matte att när det kom främmande så gömde du dig under en säng. Skulle vi mötas nu så som vi gjort på katthemmet? Eller skulle du gömma dig? Eller hade Du känt dig ledsen och besviken och tänkte visa det genom att ignorera mig? Redan i hallen kunde jag se att du satt under ett bord och iakttog mig. Jag prasslade med mina plastpåsar som jag alltid gjort på katthemmet och packade upp skinkan som jag hade med mig, ditt favoritgodis.
Varför hade jag tvivlat? Jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när du kom fram och strök huvudet mot min hand, åt skinkan och ville kela mera. Senare satt du på matbordet och vi buffade till varandra med huvudet. Vi höll på att lära oss att hälsa så på katthemmet men inte lyckats helt och inte nu heller, men det kommer – och du kommer att sitta i knät och lära dig jama när du vill gå ut och knacka på fönstret när du vill komma in i ditt nya hem.
All is well that ends well.
/Edith