Vi de frivilliga

Det vi gör är enkelt: mocka toalådor, diska, städa – inte särskilt inspirerande kanske. Men så kommer det en katt mellan ens fötter, framför ens fötter, under ens arm på diskbänken. Allas vår Sandra, tandlös, äter kyckling, rullar saligt på rygg på en köksstol. Spinner när vi ser varann i ögonen. Lucaz och hon slingrar sig om varandra. Säg är inte detta lycka.
Som med människor, vissa katter kan man kommunicera med, vi har bara stora ögonblick av samförstånd. Liksom på flygplan bildar vi volontärer en besättning som jobbar ihop, vi behöver inte säga vem som ska göra vad, ur ögonvrån ser vi vad den andre håller på med, även utom synhåll känner vi var vi är. Liksom katter som är vänner och ¨boxas¨ när de möts, så puttar vi till varann ibland när vi går förbi, bärande på skurspannar och staplade matskålar. Ibland tar det aldrig slut i köket. Så tystnar damsugaren äntligen. Vi släcker neonbelysningen. Katterna busar ett tag, avslappnade som vi. Någon sitter på köksbordet och får en ostbit från min smörgås. Våra ¨chefer¨- vad ska vi egentligen kalla er, ni två som inte bara ger allt ni har av tid och omtanke till katterna, men som till oss volontärer ger så mycket vänskap och värme. Vi har ett socialiserings rum på katthemmet för katterna – men jag undrar om inte vi också blir socialiserade. Vi är från början trevliga människor, det är alla djurvänner, speciellt kattvänner. I umgänget med varann och katterna får vi fram det bästa: tolerans, humor, hjälpsamhet, glädje.
Anna ringer – kan du tänka dig att komma i morgon?
Utan tvekan svarar jag ja. Det skulle vi göra allihop.
/Edith
Volontär på katthemmet i Vaxholm